stäcka vingarne på den djerfve fjällörnen. Häftigast brann naturligtvis hatet hos Bengt Stensson; hvars enskilda ställning så väsendtligt berodde på Engelbrekts: För honom antog derför striden snart nog formen af en strid på lif och död: Och med hvarje dag som förflöt; gjorde han ett steg framåt i konsten att ned: tysta de röster som höjdes inom honom; anklagande honom för svek: Vi veta redan att riddar Bengt sedan en lång tid haft sina tankar riktade på Orebro slott; men detta slott innehades nu af Engelbrekt, Vi veta ock; att han genom en förening mellan sin son och dea rike grefvens af Ewersten dotter; hoppadesräddning urden svåra belägenhet; hvari han liksom mången af den tidens svenske herremän råkat genom att omgifva sig med allt för stor prakt, oftast efter utländskt mönster: Men också grefvedottern var på väg attryckas undan honom af samme Engelbrekts fosterson. Grefve Hans hade väl icke gjort min af att rygga sitt löfte; men en ovanlig stelhet hade inträdt i den forna vänlighetens ställe; och ofta nog trodde sig herr Bengt finna en afvisande kyla i hans sätt att vara: En mängd gästabud hade hållits under denna tid; förnämligast genom herr Hans Kröpelin hvilken; outtröttlig i allt som rörde konungens tjenst; trodde sig på detta sätt bäst finna utvägar att inverka på de olika lynnena och åsigterna; han och hans närmaste fränder, men äfven andre stormän gjorde litet emellan storartade tillställningar, och öfver allt var grefve Hans med, ofta äfven hans dotter, så att en mängd tillfällen erbjudit sig för Göksholmsherrarne att se och erfara huru litet de verkligen betydde för både far och dotter: