CH AlfalLL; på HNYLNKCA ANUL VGIADD 55; VAL så smal; att vi fruktade det han vid minsta rörelse skulle störta utför tvärbranten. Som Knut sedan förtäljde; var på detta ställe en fördjupning i berget under den rätt uppsatigande väggen: Han nedstack spjutet i hålan för att undersöka dess innehåll: Påhelsningen var kanske något hårdhändt; så att nalle yrvaken rusade upp; då han mottogs af en py helsving — ett kraftigt stygn i sidan: Nu stegrar han sig; mister jemvigten, tumlar ned och gör ett fall på flera hundra fot; då han hejdas af ett utsprång från berget; men blott för att af farten studsa något uppåt och derpå göra ännu ett nära nog lika djupt fall; Snart hissade vi upp Knut igen; Han hade ej lupit annan fara än den ett snedsteg kunnat medföra — men det hade varit döden — och på en omväg begåfvo vi oss till bergets fot; der vi funno björnen med krossade refben och afknäckt rygg; Samma afton var äfven en annan förvägen björnjägare närvarande; nemligen Nils Johan Blom från Lulekets. Den nyss anförda händelsen gaf honom anledning att omtala några af sina jagter efter björn; af hvilka jag för denna gång vill förtälja den; hvilken han sjelf ansåg som den mest äfventyrliga. För några år tillbaka; vår man bodde då i nybygget Perrauri uppe under fjellen; hade han tillsammans med några kamrater hvärfvat en stor björn. Det var straxt på hösten; så att björnen; som ej kunde ligga fullt trygg; tillsvidare borde få vara ostörd: När rätta tiden ansågs vara inne, undersöktes den inringade trakten med den lyckliga påföljd; att idet anträffades. Utan att ge sig tid till närmare undersökning, stack en af kamraterna genast in sin bössmynning i idets öppning och afsköt sitt ekott. Ingenting hördes af; allt var tyst och stilla; fast man likväl var förvissad att björn fanns inne; och man kunde ej annat tro än att den hastigt och lustigt afskjutna kulan träffat så lyckligt, att nalle fått sin bane: Det återstod nu intet annat att göra; än att taga fram honom ur hans graf; dock hade ingen lust att verkställa denna förrättning; och en het ordvexling uppstod; som så när hade slutat dermed; att man lemnat djuret åt sitt öde. Men, när allt kom omkring; nändes man ej gå ifrån björnens pjalka pujetis (läckra fett), hud; med mera; så tt Blom omsider åtog sig att taga fram björnen. Han kröp in i idet, och sedan han efter ett ögonblick vant sig vid den der inne rådande skymningen, varseblef han björnen; men icke stupad; utan lifs lefvande och med öppet gap. Del: af öfverraskning; dels kanske äfven af förskräckelse ropade han till kamraterne: Wieso lä ham tat perkali, (han lefver ju; den härsatan!); Kamraterna hörde dessa ord, men i stället för att uppmana honom att så fort som möjligt knalla sig tillbaka; för att slippa rifvet skinn; ställde de till Blom smädliga yttranden och förebrådde honom hans feghet, att ej töras knyta fastien dräpt björn. Detta förtröt vår i mången het dust pröfvade björnjägare; så att han beslöt att ej draga sig tillbaka, utan att försöka få björnen med sig: Han gör af den medförda rentömmen en löpsnara och kastar henne så; att hon fastnar om björnens underkäk och drar till henne helt lindrigt; under det han sjelf kryper baklänges mot öppningen: Utkommen lemnar han tömmen till de andra i det han säger: halen nu in; men passen på med spjuten! Det vill andra tänder till än björnens; för att i hast bita af en rentöm. Han stretade emot; men måste följa med till öppningen. Här brast fängslet och beskedligt nog drog björnen sig tillbaka i sin håla. Man var ej sen att efter björnen sända varma helsningar med krut och bly; och sedan man gjort det bidde man en stund med spjut i hand; om han skulle höras af, och derefter fick Blom pya uppmaningar att krypa in och skaffa visshet om saluteas verknivgar. Härtill svarade dock denne: gån mnu in I, som ären stora i halsen! En lappyngling fattade då mod och kröp in; fastgjorde tömmen i björnen; som drogs fram och befanns vara sten död. Aldrig -— tillade Blom; — hvarken förr eller senare; har jag trott mig så nära evigheten, som då jag låg derinne och såg björnen midt emot mig; han gapade så att jag trodde