Dagens Nyheter – 20 augusti 1867, sida 3

hvarken bon eller Herrman lade märke dertill. De stodo tysta; försjunkna i hvarandras åsyn, en lefvande helgedom framför Guds moders bild på muren. — Agnes .:. Agnes — hördes då en röst ropa på afstånd. De båda unga väcktes ur sin dröm. — Man ropar dig, Agnes! — Det är herr Carl Ormssons Cotter::: Hon tryckte ännu en gång den kära handen och såg förtroendefullt Herrman i ögat: — Gud och Guds moder vare med både mig och dig — hviskade hon — om vi så aldrig skola se hvarandra mera här på jordeaol Hon sjönk till hans bröst; och Herrman slöt henne i sina armar. — Gud höre din bön! — hviskade han. Men åter ropades stolis jungfruns namn; och de snabba stegen af herr Carl Ormssons dotter kommo allt närmare; Agnes sprang upp och skyndade, ut. Annu på tröskeln vände hon sig om och kastade en lång; innehållsrik blick på Herrman. Derpå var hon försvunnen. Herrman föll på knä framför madonnabilden och bad länge och ifrigt. Så lemnade också han det lilla huset och gick med fasta steg upp mot klostret. Men ur lindarnes lummiga grönska framträdde grefve Hans; Ansigtet var blekt och blickenskymdes af tårar: Han lyftade sina sammanknäppta händer mot himlen och bad, äfven han, (Forts.) iosss—— tt