Dagens Nyheter – 19 augusti 1867, sida 3

öppningen. Till sist nedsteg äfven munken; hvarpå nunnan tillslöt öppningen och skyndade bort. Herrman spraog upp ifrån bänken på det häftigaste upprörd af hvad han hört: Väl visste han; att många bland de förnäme herrarne icke voro Engelbrekt blida, men aldrig hade han kunnat föreställa sig; att geådana ord bland dem kunde fällas öfver den man, hvilken hvarje ögonblick var färdig att gifva sitt lif till och med för desse herremän: Han leå bittrere vid tanken på herrarnes blindhet och deras mörka anslag; än om man slitit hans skälfvande bjerta ur kroppen och kastat det för de nyss försvunnes fötter att förtrampas: Han genomgick på det noggrannaste allt hvad han hört och öfvervägde, hvad han hade att göra; men förbittringen omkullkastade hvarje uppgjordt förslag och jagade honom att uttänka ett nytt; och så gick han fram och åter ett rof för sina egna tankar; Ljudet af klosterklockan som ringde till aftonbön hejdade honom på hans brådstörtande färd. Han såg upp. På ena sidoväggen bakom en af pelarne hängde ett krucifix. Han skyndade dit och föll på koä samt bad en brinnande bön för Engelbrekt och för Sverges rike. När klockljuden förklingade i rymden; reste han sig upp: Nu var han lögnare till sinnes och han beslöt att lemna det lilla huset och klostret: (Forts.)