Dagens Nyheter – 17 augusti 1867, sida 2

hördes i den stora byggnaden, så att det tycktes fåfängt att hoppas på främmande hjelp; äfven om nöden tvingat att anlita en sådan och våga ett farligt spörjsmål. Tystnaden; ovissheten och oron drefvo till slut Herrman till det yttersta. Han gick in i en af sidogångarne; fullt besluten att här våga en fråga: Redan lyftade han handen för att bulta på den lilla dörren; då han hörde en annan dörr bakom sig öppnas och tillslutas, men så sagta; att det lät mera som ett svar på hans innersta önskan, än som en verklighet; eftersom menniskans sinnen ofta pläga gäckas med skenbilder af det som uppfyller själen. Herrman vände sig om. Fram emot honom sväfvade andelätt en qvinnoskepnad; inböljd i en sid grå kappa, men med ansigtet obetäckt. -Herrman, den starke mannen, måste stödja sig mot muren, — ett så öfverväldigande intryck gjorde åsynen af detta ansigte på honom; Han ville springa fram; han ville tala, men fot och tunga voro som förtrollade; blott ögat såg och liksom drack sig rusigt ur de sköna dragen i detta fina men bleka och sorgsna anlete: Sjelf var han oigenkänlig i sin munkkåpa med den djupt neddragna hufvans Den sköna uppenbarelsen försvann hastigt som en drömbild. Hon drog också en vid kappan fastsittande hufva öfver sitt bufvud och vek om hörnet till den stora gången; som gick långs hela byggnaden: Knappast mera i stånd att be-. herrska sig störtade Herrman fram; men gestalten försvann genom en dörr; som ledde utåt klosterträdgården. — Agnes! — hviskade Herrman och sträckte i