Dagens Nyheter – 17 augusti 1867, sida 2

Mm Mm hvarje ögonblick trodde han sig få se en nunna skymta fram på den mjuka gräsmattan: Slutligen längst bort vid stranden inom infattningen af en rosenhäck såg han verkligen åter den sköna gestalten; Hon satt med hufvudet lutadt mot handen och bliekade ut öfver Mälarens glittrande vågor, och hufvan var så mycket tillbakadragen att en del af ansigtet var fritt. Herrman kunde icke taga sitt öga från dennå tafla. En feberrysning genomilade honom; och han tog ett steg; som om han velat skynda fram till drömmerskan vid stranden. Men i detsamma hejdade han sig: Han tryckte handen mot pannan, och ögonblicket derefter vände han sig med långsamma steg mot dörren till huset; der gråbrodren försvunnit och der således herremötet skulle ega rum: Han slog i sin ordning tre slag på dörren, som öppnades. En munk böjde sig fram och hviskade: — Franciscus! — Den heliga Clara! — hviskade Herrman tillbaka och insläpptes. Det lilla huset innehöll ett enda rum; som syntes större än hvad man utifrån kunde sluta till: Taket var uppburet af sex murade pelare. Rundtomkring väggen gick en bänk; hvarpå sutto idel gråmunkar; tysta; högtidliga skepnader; som på Herrman gjorde ett hemskt intryck. De voro nattliga skuggor; hvilka kalla och dystra bertskymde solstrålen; som ännu dallrade i hans hjerta under formen af ett underskönt flickhufvud invid en rosenhäck. (Forts:)