Dagens Nyheter – 17 augusti 1867, sida 1

munkar styra kosan åt samma håll, som den förstnämnde; Han vände nu sin häst och började rida utför höjden; men upptäckte dervid ytterligare en gråbroder; som kom norrifrån och på en slipgrande gångstig utmed träsket nalkades skogslunden vid klostret; Detta munkamot väckte hans misstankar och han beslöt att så vidt det stod i hans makt utspana dem, prisande dervid sin lycka; att erkebiskop Olof just nu befann sigi klostret; och att icke denne hade stämt dit munkarne, var han så mycket mer öfvertygad om; som det var en bekant sak att erkebiskopen ogerna led dessa hycklande ordensmedlemmar: Sysselsatt med dessa tankar och huru han klokast skulle ordna sina mått och steg; hörde han sitt namn uttalas bakom sig. Han vände sig om och såg till sin öfverraskning Erik komma springande; En förebråelse sväfvade på bans läppar, men Erik lade handen på munnen och pekade bortåt en tät skogsdunge bakom en hög träbyggnad. Under armen bar han ett bylte liksom en hoprullad klädebonad, och utan att invänta något svar af Herrman gick han bort åt den nämnda byggnaden; Herrman betänkte sig ett ögonblick, men så steg han af sin häst och band honom under ett lummigt träd samt begaf sig efter Erik. Denne hade stannat på något afstånd från byggnaden på ett ställe der tätvuxna granar alldeles skylde hozom för alla obehöriga blickar: När han fick syn på Herrman; vinkade han häftigt med handen. ! — Här föregå vigtiga saker — hviskade han; och ingen tid är att förlora; Det gäller Engelbrekt och Sverges rike och dig sjelf och din