Thomas dessutom den morgonen; och stämningen fick en anstrykning af-glad högtidlighet;, när en hvar tänkte på Herrens nåd; som hjelpt Sverges folk ur så mycken nöd och så mycket elände: En knapp timma derefter red Herrman Berman; åtföljd af Erik ut från Örebro slott; och kort derpå äfven grefve Hans med sina svenner; Han red i samma riktning, som Herrman; men färdades långsammare och ämnade sig raka vägen till Stockholm: Herrman och Erik redo i sagta traf vägen fram; Just som de lemnade staden och kommo ut på landsvägen, fästades deras uppmärksamhet på en man; som utmärkte sig genom sin långa och resliga växt. Han var klädd som en krä marsven och bar en packa kläde öfver axeln; Herrman kastade blott en flyktig blick på honom, men Erik följde skarpt alla hans rörelser; och blef till och med derunder något efter sin herre: Mannen tycktes icke märka det uppseende han gjorde; utan fortsatte lugn sin gång gnolande pä en visstump och försvann i ett litet hus vid utkanten af staden. Brik gaf med detsamma sin häst sporrarne och var några ögonblick derefter vid Herrmans sida. Det var en vacker morgon; och en svalkande vind for sagta fram genom skogen och öfver den stora slätten: Erik var vid ett förträffligt lynne, och slog fram det ena spörjsmålet efter det andra, men erhöll korta eller inga svar: Det tycktes dock icke bekomma honom synnerligt: Hans breda mun drogs till ett skälmskt leende och han började sjunga sin älsklingsvisa om HElisif; som bortfördes ur Riseberga kloster af Bernhard den långe: