svarade d-rpå; i det han sjöng en vers ur en annan folkvisa; som också handlade om samma ämne; nemligen huru herr Sune Folkesson tog konung Sverkers dotter ur Wreta kloster. Det var herr Sune Folkesson, sade till sin broder herr Knut, vi vilja rida till Wreta kloster och taga jungfru Eli derut. Der ligga de hjeltar slagne! — Stolts Elin — tillade han — var dock en konungadotter; och allt gick lyckligt och väl. :. stolts Agnes är blott en grefvedotter, hon; — och det lyster mig se; om icke den stränge grefven skulle gifva med sig; när saken icke hade någon återvändo. Alltsammans hänger derför på att veta, hvar hon nu finnes; stolts jungfrun. Sedan skulle jag hellre låta mitt lif, än låta två menniskor sörja sig till döds. Jay det säger jag, och du har nu en gång gifvit mig den vanan att tjena dig, Herrman; och derför säger jag: tusen gånger hellre dö, än låta slikt hafva sin gång. — Allt detta kunde kanske hjelpas; och lyckan ändå blifva mig blidare; än min fader; men rede ock stolts jungfrun här vid min sida, jag säger dig, Erik; jag förde henne raka vägen till sin fader! Grefve Hans har mitt löfte; och Herrman Berman blir det trogen så länge hans hjerta slår och han sjelf råder öfver sina handlingar. Ditt talär derför onyttigt; Erik. Månde det så gå huru det vill; men Gud råder öfver mitt och stolts jungfruns öde. (Forts:)