När icke heller detta tycktes väcka hans herre ur de drömmar, hvari han doldes; började Erik; som nu tycktes hafva satt sig i sinnet att underhålla sin herre med eller emot hans vilja, att tala för sig sjelf: — Det är visst — sade han och gaf sin häst ett lätt slag med en mjuk vidjeqvist;!som han ryckt till sig — det är visst att någorstädes i denna verlden måste bon finnas, och visste jag blott det; nog -skulle vi sedan blifva två om, att taga henne. :: jo; den hårde herr Bernhard var nu lik alla dessa utlänningar; men han fick likvisst sin vilja fram; och det skall jag hafva med; så visst som du heter Blacken! — dervid slog han åter ett slag med vidjan: Herrman såg förvånad på ynglingen, och denne log så skälmskt mot honom tillbaka. — Joho; det säger jag, så Erik Larsson jag heter! — Om hvem och om hvad talar du; Erik? — Hm.:: det var ock en fråga: Om en riddersman; somfihar en stolts jungfru kär — sade han — och som skall vinna henne; så mörkt det än ser ut: — Så månde du den gången lofva mera ut, än som du kan hålla, Erik! — Menar du det; Herrman! — Jag tänkte dock; att när stoltsjungfrun och riddaren hafva saken på det klara; så skulle icke mycket fattas: Om det nu vore så, att du hölle stolts Agnes, grefvedottern; kär; liksom jag vet; att hon håller dig; så kan jag icke fatta, hvarför du icke skulle taga henne till din hustra; Engelbrekt och oss alla till storan glädje. — Slik sak reder sig icke så lätt, som du tror — genmälte Herrman halft leende. Erik