ENGELBREKT ENGELBREKTSSON, HISTORISK ROMAN I 2 DELAR, Af 0. GEORG STARBÄOK, ANDRA DELEN: (Forts. från föreg. Af.) — Mig lyster dock att höra slutet på eder berättelse; grefve — inföll biskop Thomas; — Föga mera har jag att säga — genmälte grefven — Erik Bildsteia kom från klostret: Han gaf sin häst åt mannen; som han kände; och samma natt föll riddar Balzar för den förtviflades svärd: Men armborstet och pilarne lågo invid den döde krämaren på vägen; och dem tog Erik jemte en silfverkedja; som var bunden om likets hals; Hans fader hade köpt båda delarie af den döde; som på ett bedrägligt sätt behållit dem: — Och Erik Bildsteia eller Belgsting.:: han behöll dem äfven? — sporde åter biskopen: — Ja; men han hembjöd dem först åt konung Albrekt; och denne gaf dem åt honom som ett minne af sig. — Bå är det då af Belgsting; som I hafven fått dessa pilar, Engelbrekt? — sade biskopen, vändande sig till denne. — Ja.:: ja, det är af Belgsting — svarade Engelbrekt; tydligen bemödande sig att bibehålla sitt lugn och att leda samtalet in på andra ämnen, något som kanske fallit sig svårt; om icke Herrman Berman inträdt i rummet. Denne mottog med glädje åppdraget att rida till erkebiskop Olof, och derefter gingo alla till matsalen; der en anrättning väntades; som gjorde mor Märta all heder: