denna; — grefven upplyftade pilarne och vände dem i solljuset: : — Och Johan? — Han . stod kort derefter framför oss; och äfven riddar Balzar; som till en början vikit af inåt skogen, infann sig. Båda kände Johan; och han möttes icke af vänliga blickar från dem; hvilkas lif han räddat. Min frände reste sig upp och ropade: du är min fångel och uppmanade mig och Balzar att afväpna honom: Mannen bleknade; men; hans hufvud var högburet och en blick af både förakt och ömkan mötte de båda riddarne. Väl hade jag annat väntat af eder; riddar Rafo — sade han — så visst som I; riddar Balzar haden väntat; annat af mig än, att jag skulle rädda eder Men nu dragen -edert svärd, ty en af oss måste döl, — Riddar Balzar bleknade i sin ordning; och min frände skummade af vrede. Bälzer var dock en ovärdig lem i ridderskapet; liksom han var en ovärdig make åt Richissa: Innan någon visste ordet af, hade han försvunnit; Flere svenner hade under tiden kommit till; bakhållet i skogen var borta och de förde Rafn von Barnekow åter till: Schwerins slott: Johan och jag blefvo ensamme. Jag var på det djupaste gripen af hvad jag hade hört och sett och jag drogs af hela mitt bjerta till den olycklige förtviflade mannen: — I skolen ock hafva redelig tack för det deltagande I då visaden min olycklige väga — sade Engelbrekt — många gånger har han talat med mig derom! : (Forts.)