Dagens Nyheter – 15 augusti 1867, sida 2

— Och hvad utlofra de? — frågadå biskop Thomas; — Dessa guldhjertan skola vara bokstäfver och innehålla ett löfte om att pilarnes egare skall vinna en krona; men de skola ock innehålla en varning att icke stinga sin egen lyckas lif, ty vilkoret är ett rent hjerta. — Så slog spådomen in på hertig Albrekts son! — anmärkte biskopen: — Men I hafven godt minne; grefve; som kunnen känna dessa pilar efter så många år..: — De sammanhänga med en annan tilldragelse i mitt lif, som jag aldrig skall glömma. Min fader var död; och konung Albrekt hade förlorat sin svenska krona och satt fången i Skåne, och hans män kommo öfver till Tyskland; den ene efter den andre; Bland dem var äfven min frände, Rafn von Barnekow, I minnens honom säkert ::s — Dot var en hård och grym man — sade biskop Thomas — och jag menar att han hade en dotter; som han ryckte från man och barn; eftersom ryktet sade... jag var då kanik i Strengnäs domkapitel. — Edert minne sviker eder icke — fortsatte grefven — det var min fränka Richissa von Barnekow, Gamle riddar Rafn påstod sjelf att han icke hade hjerta i bröstet; och jag nödgas medgifva; att han handlade, som om han haft ett hjerta af sten. Den arma Richissa vistades på hans slott; men hon var som inmurad i sin graf; Så förflöto ett par år; och Rafn drog med sin dotter bit till Sverge; och när han kom åter; var Richissa gift med en af hans vänner; en rik men föga ansedd man; bvars slott ej