DV Rätteg. och polisnyheter RBådhusrätten. Godt pris på guld. I går fortsattes och afslu tades i rådhusrättens 6:te afdelning ransakningel med arbetskarlen Eriksson, anklagad för att hafv torsdagen den 6 juni, å briggen Albion, liggand vid Sutthoffsbro, stulit en portmonnä, innehålland åtskilliga guldmynt till ett sammanräknadt värd af 137 rdr 90 öre; och dömdes Eriksson att fö första resan stöld hållas till straffarbete i 3 måna der och att i 5 år vara förlustig medborgerligt för troende. Endast en af sguldköparne, förre kortarbetarer A. P. Andersson, hvilken köpt ett guldmynt på et pund sterling för 1 rdr, dömdes att eför hande: med misstänkt person böta 10 rdr. De öfriga fri kändes från allt ansvar, enär de skyndat att åter: lemna de stulna och af dem köpta mynten, då de fått veta den oärliga åtkomsten. Slocknad kärlek. Vid samma afdelning fortsattes härefter det af mureriarbetaren C. F. Hedlund mot hans förra fästeqvinna, Anna Sofia Olaidotter, instämda mål, hvari yrkats ansvar för förhållning af diverse möbler m. m. Parterne inställde sig denna gång försedde med ytterligare hvar sitt vittne, och fingo dessa afge sina vittnesmål, sedan en lifligare debatt emellan Hedlund och Olaidotter försiggått rörande tiden då de sammanflyttade. Det första vittnet (Hedlunds) afbröts emellertid genast af denne med ett: stopp! jag vill först säga ifrån, hvad han skall höras om. Domaren. Nå, hvad skall han höras om nu då? Hedlund (med vigtig min). Joho, han skall tillfrågas, alldenstund hon der påstår sig ega allting, om jag inte eger någonting. Domaren. Jaså (till vittnet): hvad vet Sjölander om förhållandet emellan de här begge personerna. Hvilken rår om sakerna? Sjölander. Ja, det kan jag sannerligen inte säga. Jag har hört dem säga, att de rådde om alltsammans, ensamma, beggetvå. Annars är det enda jag vet, att dom va inne hos mig och köpte ett strykjern med tre lon år 1864. . Olaidotter (lifligt). Jaha, det betalte jag. Hedlund (knytande näfven). Nej, jag köptet. Domaren. yeta ni! (till vittnet): Hvem betalde strykjernet Sjölander. Det känner jag inte till; och det är allt hvad jag vet. Domaren. Det andra vittnet, Borg, hvad har herrn i den här saken att upplysa? . Borg. Ja, de kunde icke betala hyran i huset JE 29 Tavastgatan, och ... Hedlund (afbrytande). Det är osanning, det var 13 Timmermansgatan, kom ihåg det. Borg (kallt). Ja, det råkar vara samma hus. Som de ej betalt hyran, så gick jag upp till dem och underrättade Hedlund, att det vore ej mer än billigt om han lemnade sina saker, då han ej kunde betala. Derpå svarade H. att sakerna ej vore hans, utan att de tillhörde Olaidotter. Dervid lät jag bero, efter hon hade flere barn att dras med och jag tyckte synd om henne. Hedlund (rasande). Det der är osanning hvarenda smul, Fråga aktuarien Silln,; så ska ni få höra. Jag har betalt 5 rdr 75 öre mer än jag skulle, för hyran. Nå, nu vill jag höra till nästa gång fru Eriksson, som tvättar och stryker, efter hon der, Olaidotter, som hon kallar sig, påstått att jag bara har ett par skjortor och 2, 3 st. nattkappor, — för jag kan inte tålat på några vilkor. Härefter inlemnade Ölaidotter en förteckning på diverse saker, som hon vore villig att till Hedlund återlemna. Bland de mer värdefulla effekterna må nämnas: en skyffel, 3 skoborstar, en nattkappa, en balja, 3 ämbar m. m. m.m. Före och efter denna skrifts uppläsande, inlemnade Hedlund icke mindre ån 4 skriftliga anföranden: I det första fordrande strängt ansvar å motparterna, för allt hvad de emot bonom förbrutit sig. Bland annat innehöll denna skrift äfven en i väl valda ordalag tramhållen upplysning, det tidningspressen icke vore riktigt i Hedlunds smak, samt ännu mindre de referenter, som jaggt sig i hans mål. Den andra skriften innehöll en förteckning söfver hvad han fått; den tredje en jörteckning öfver ahvad han ville he; den fjerde slutligen en förteckning öfver chvad hon skulle få. Domaren (efter uppläsandet af den sista skriften). Det är riktigt grundligt intrasslat, det här af er, min kära Hedlund. Hur många skrifter tror ni ; er ha lemnat in under målets handläggning? Hedlund. Ja, vet herr domarn, det vet jag inte; men angående trasslet, så reder det sig nog. Som Hedlund nödvändigt ville hafva ytterligare tvenne vittnen hörda, så uppsköts målet till den 27 dennes och förständigades Hedlund nu och för sista gången, att till nämnda dag förebringa all den bevisning, hvaraf han ville sig i målet ytterligare begagna, vid äfventyr att något vidare rådrum ej lemnades, utan komme målet att genast företagas ill afgörande.