Dagens Nyheter – 14 augusti 1867, sida 2

mig gramse; de kunna till och med hota uppkomlingen; men sveket är dem främmande! Dörren till riddarsalen hade öppnats; just som Engelbrekt yttrade dessa ord, och biskop Thomas visade sig på tröskeln, samt straxt bakom honom Herrman Berman. Biskopen kastade en blick full af beundran och hängifvenhet på den enkla och flärdlöse mannen och den fromma slottsfrun: — Hell eder, Engelbrekt och eder fromma fru! — sade han i det han gick fram i rummet — jag kommer så godt som oanmiäld; men I fån icke räkna så noga med vännebesök! — Hafven tack; vördige fader biskop! — genmälte Engelbrekt och besvarade biskopens helsning: — Vi hålla fast vid gamla seder; och i vårt hem har aldrig någon vän behöft anmäla sin ankomst: — Kunde dock hända; att ovän stege öfver tröskeln i väns skepnad! Minnens I hvad den gamle sjunger: Så honom gick, Sorle den godråde, då i Vigalfs våld han gaf sig. Väl han trodde sin broders bane; men till svek blef denne. — Och hvem viljen I här nämna broders: bane? — sporde Engelbrekt: — Brodersbane kallar jag honom; som sviker sitt fädernerike; och I veten sjelf; Engelbrekt; om alla dessa herrar, med hvilka I nu hafvea haft att göra såsom rikets höfvidsman, om de alla hafva följt eder af god vilja.:.