Dagens Nyheter – 13 augusti 1867, sida 3

på fläcken, fast han rusade på nåd och förskoning midt ur lågorna ;::: Nej; nu skall ditt hjerteblod rinna — skreko bönderna; och man må säga; den arme syndaren var icke mycket värd då; lell! De båda qvinnorna lyssnade med den mest spända uppmärksamhet; och gubben myste så godt dervid: Det var hans stolthet att riktigt kunna lemna sin kära matmoder besked om allt som timat under de händelserika månaderna mellan midsommar och michaelsmessan föregående året; och fast hau eljest var ordkarg; så var han rörande detta ämne riktigt vältalig, påminnande om de gamle barderne; fast han icke begagnade deras konstmessiga talesätt och Men derföre lyste hans grå öga så inbilder: nerligt förnöjdt; när han; som nu; lyckades sätta sina åhörarinnor i vånda: — Nu har jag länsat undan upp i halsgropen igen? — småskrattade han och såg på mor Märta, som alltid fick kläda skotten; ty oaktadt all sin rättframhet och frispråkighet hade han likväl ett visst undseende för Engelbrekts husfru: — Jag vånne, han sutte på hungerstenarne i Guldspångselfven; så grym är han; Ulfl.:: Hur gick det med fogden? — Jo si; Peder Ulfsson sprang midt in bland bönderna och bar ut Palne Jönsson ur lågorna; alldeles som Herrman gjorde med fogden på Rumleborg, för si karlakarlar äro de båda två: — Ar nu munnen i gång igen, gamle Esbjörn? — hördes en vänlig stämma från dörren till riddarsalen, och Engelbrekt steg in i frustugan. — Gud bevare dig, Engelbrekt — svarade Ulf — men den tid skall koma; som skulle