Tyskland och äfven Danmark, och att hvarje bonde här var att betrakta som en friboren man; : En morgon befann han sig med Kröpelin och grefva Witzlau samt några andre herrar; deribland äfven några svenskar, på östra muren kring Gråmunkeholmen och talet fördes åter om de svenska bönderna: — TI hafven talat så mycket om dessa bönder — sade han och kastade: en förkrossande .blick på Kröpelin — men ännu har jag icke sett till någon af dem; Mig lyster att draga tillsammans Sverges ridderskap och ännu en gång rida min Eriksgata... och se; om någon af dem vågar höja handen mot sin krönte koung: — Långt lären I då icke behöfva rida, nådige herre — svarade Kröpelin — se dit ut: :. om jag icke bedrager mig hafva vi dem nu här framför Stockholms portar. Konungen såg ut öfver Mälaren; som låg spegelblank mellan muren och Långholmslandet; och der såg han hela stranden fylld af väpnade män; hufvud vid hufvud; så långt ögat kunde ge. Han studsade till vid denna anblick; men intrycket var snart öfvergående: — Är det fruktan — yttrade han; försmädligt leende — eller hvad mena de med att besätta den holmen? — Sannolikt är deras mening den att innesluta hela staden — genmälte Kröpelin, och han hade knappt uttalat ordet, förr än en sven kom ridande och steg af sin häst samt skyndade upp på muren: Svennen berättade; att hela Brunkeberg var betäckt af väpnad allmoge och likaså Södermalm: