TREDIR AFDELNINGEN Hertig albrekts pilar. Vid ett af fönstren i frustugan på Örebro slott satt en qvinna med ett blidt ansigte; hvari frid och lugn rådde. Hon sjöng halfhögt en visa; medan hennes flitiga händer tvinnade tråden från den hvirflande sländan: Ett stycke från henne satt en annan äldre qvinma; också sysselsatt med spånad och med ett uttryck af frid öfver sitt fårade anlete. Framme vid spiseln; som var prydd med friskt löf; stod en lång skulderbred karl med grått stripigt hår och händerna hvilande på ryggen. Han såg butter och tvär ut, men. de ärliga grå ögonen plirade understundom helt illmarigt under de buskiga hvita ögonbrynen; medan ett förnöjdt leende krusade hans läpp och satte hans isgrå skägg i rörelse. — Det der smakade; menar jag, gamla Märta! afbröt mannen tystnaden — nå; nå, det kunde vara nog med mindre; blif icke högfärdsgalen för det; gammal mor! — Han pratar han; Ulf der; och tänker icke längre än näsan är lång — genwmälte den tilltalade — tycker han att det passar sig här på slottet att tala, som i stugan deruppe på Kopparbergets Guds moder vare lofvad för gossen :. . men håll han tand för tunga, Ulf; — Hör hon; matmoder — återtog den oförbätterlige Ulf — Märtamor har blifvit spritt tokig; sedan hon kom hit på slottet: oo— Jag menar; det är du sjelf, Ulf — hördes matmoderns milda stämma — som ej kan hålla din tunga i styr af lutter glädje, sedan Herren och alla hans helgon välsignat männens