samlades och rådslogo och man bestämde noga; huru hären skulle öfvergå strömmen och huru anfallet skulle ske; När öfverläggningen var slut och Engelbrekt åter var ensam; lät han sadla sin häst, för att sjelf rida ut och taga öfvergångsstället och trakten deromkring i skärskådande: Han stod redan färdig att stiga till häst då gamle Ulf kom fram till honom och sade; att en främmande riddare nalkades lägret. Ett par ögonblick derefter syntes också en ryttare i sporrsträck komma ilande mot lägret. Han stannade framför Engelbrekt. Det var Broder Svensson; — Välkommen; riddare! — sade Engelbrekt och gick emotden främmande — Föga väntade jag att träffa eder här. — I skullen det icke heller hafva gjort; Engelbrekt — svarade riddaren — om icke vigtiga underrättelser fört mig hit; — Mon I ären dock nu löst ur eder fångenskap och kunnen rida den väg; I sjelf väljen? — Fri är jag, och mitt val är redan gjordt . . Jag följer eder, Engelbrekt; ty det har blifvit mig klart i det mörka fängelset; att herreregementet hos oss alltid haft olaga konungavälde i följe; och mig synes efter hvad jag hört om eder och det storverk, I hafven påbegynt; att konungadömet här icke kan skiljas från Sverges allmoge. Derför vill jag vara eder man; så länge min arm förmår föra ett svärd. — Det talet klingar godt i mina öron; riddare ..: Men mia stig är dock icke strödd med rosor, och det lärer icke heller eder blifva! — Gånge dermed efter som Gud yvill::; Motgång skall icko böja Broder Svenssons sinne