folk drog uppåt Stockholm; men Engelbrekt fortsatte sitt tåg mot Öresten; ett annat slott i sydvestra Westergötland. Fogden der brände sjelf slottet och drog sina färde; hvarpå Engelbrekt gick öfver riksgränsen och bröt:in i Halland och rakt emot Warberg; der tiddar Axel Pedersson var slottsherre. Hållandsbönderna hade intet emot att förena sig med Engelbrekt och Sverge; icke heller Warbergs köpstadsmän, men Axel Pedersson fick behålla Warbergs slott emot vilkor att blott uppbära halfparten af skatten, som skulle lemnas honom af den fogde; hvilken Engelbrekt utnämnde: Från Warberg drog Engelbrekt söderut till Falkenberg. Här träffade han Herrman Berman. Denne hade skyndat från Oppensten till sin vid Hallandsgränsen qvarlemnade här och med denna likaledes ryckt in i Halland, men sydligare än Engelbrekt; så att han angripit Falkenberg samtidigt med Engelbrekts antågande mot Warberg. Fogden på Falkenberg hade gjort tappert motstånd och tillbakaslagit en storm af bondehären: Men denna hade stridt med sådant mod och sådant dödsförakt att fogden icke vågat afbida en ny storm; utan sjelf stuckit slottet i brand och med sina håfvor och sina svenner stigit ombord på sina skepp och seglat derifrån. När Engelbrekt kom; var Falkenberg en grushög. Nu förenades båda härarne och Engelbrekt drog ned mot Halmstad; som frivilligt öppnade sina portar; hvarpå han skyndade ned mot gränsen till Skåne. När han här kom ridande på stranden af Lagaån något på sidan om det välbefästade Laholms slott, fick han på andra stran