ning; föranledd af den gamle fogdens tal; Men en makt; som han icke kunde motstå; dref honom framåt. Han visade sig på tröskeln; han störtade fram och badande i tårar hvilade ögonblicket derefter hans hufvud i hans moders sköte: Intrycket på den sjuka var ett helt oväntadt: Hon var så förtrogen med tanken på sin son; som hon sett så många gånger; och som hon hört talas om så mycket, fast hon af kärlek till honom och till sin man kufvat sin moderliga stolthet och det naturliga begäret eller behofvet att gifva sig tillkänna och mottaga de kära bevisen på sonlig kärlek och tillgifvenhet; — hon var tillika nu så helt och hållet midt uppe i det underbara; att åsynen af sonen föreföll henne helt enkelt som ett svar från den heliga jungfrun; ett bevis på bönhörelse; Väl fuktade heta tårar hennes bleka kind; väl skälfde hon i hela sitt väsende; men det var ej en förkrossande öfverrasknings verkan bland den mest obemängda lycksalighets kännetecken: Det var en solstråle som bröt fram ur de svarta molnen; hvilka höljt hennes lefnads himmel; och som nu vid lifvets afton omgjöt henne med hela värman af fyllda förhoppningars frid: Så flög det ena ögonblicket efter det andra; utan att någon yttrade ett ord. Den sjuka lade sin hand på sonens hufvud; liksom kort förut på fadrens; och lyftade det upp; så att hon kunde trycka en kyss på den fria, manliga pannan; och dervid omslöt hon honom med sina armar, och hennes hufvud sjönk ned mot hans skuldra. Fadren; den i lifvets pröfningar härdade mannen; grät som ett barn: Men så mycken rörelse måste dock inverka