Dagens Nyheter – 9 augusti 1867, sida 3

ken sjunka under sina fötter. Han märkte snart att han befann sig invid ett bråddjup och att han fallit ned genom ett af snö betäckt hål mellan tvenne klippblock hvilka framsköto öfver hans hufvud: Efter en stund hörde han huru indianerna talade med hög röst ofvanför honom; och de började nedkasta stenar genom hålet. Grant var beväpnad med ett godt bakladdningsgevär och hade händelsevis till sitt förfogande en hel hop patroner; också påstår han nu efteråt att han icke erfor den minsta oro: Den förste indian; som hoppade ned; blef så förskräckt; då han fick se sergeanten; somi detsamma förde geväret till axeln för att skjuta; att han tog några steg baklänges och föll hufvudstupa ned i den 200 fot djupa afgrunden: Några minuter sednare kom en annan indian nedboppande; Grant aflossade genast ett skott mot denne och hans liflösa kropp nedföll äfvens ledes i afgrunden. Klockan var omkring nio på morgonen. Ingen af de öfriga indianerna vågade nedstiga, men de uppehöllo sig dock alla på platsen ända till dess natten inbröt Så snart de aflägsnat sig; lemnade Grant sitt gömställe och genom att följa vildarnes spår uppnådde han; efter en kort vandring flodbrädden. Under fyra följande dagar färdades han på skidor utefter den isbelagda floden och ankom lyckligen till fästningen, hvarest han dock genast angreps af en sjukdom; som hade sin orsak i öfveransträngning. Sergeant Graham och infödingen Boyer hade kommit dit blott en timma före honom och förkunnat att han var död; Då de fingo se honom; trodde de att de hade ett epöke framför sig. Officerarne i fästningen Kearney hafva skrifvit till Washington; för att utverka en belöning åt sergeant Grant för den händelse att han blir till helsan återställd. —