Dagens Nyheter – 9 augusti 1867, sida 2

sas anlete; fast allvar bodde i hennes öga. Det såg ut; som om hon fattat sin frände efter orden; men innan hon hann svara; frågade grefven åter: — Hvad skullen I göra i ett slikt fall; min fränka? — Hvad jag skulle göra ;:: :? — Detsamma; som mitt hjerta säger mig; att äfven I skullen göra, grefve Hans; o..: glömma och förlåta! — Men om ett slikt fall hade inträffat med min hustru? — Glömma och förlåta! — återupprepade den milda stämman; men blicken var ej mera så klar, och en lätt darrning tycktes genombäfva henne; Hoa tillade: — I fören mig dermed in på min egen lefnadsbana; min frände :.:: äfven jag har sökt och suckat efter försoning; men o....: den glädjen har flytt mig.::.. I egen kanske rätt; att minna mig på denna sak; men varen trygg; frände.... den ligger i mitt sinne natt och dag....! — Och om han, som I hafven längtat efter . : om han nu skulle komma :;:.:.: Grefven hann ej uttala meningen: En blixt lyste i Richissas öga; och hon sjönk tillbaka mot stolen; som om just nu den formel uttalats, hvilken var mäktig att lösa hennes ande ur kroppshyddan. Framför henne låg Johan på knä och tryckte krampaktigt hennes klädningsfåll mot sitt ansigte: Men liksom i vinternatten norrskenets flamma tyckes blekna ut och dö bort och försvinna; och så med förnyad styrka återvänder och slår den undrande åskådaren med sin oförstörda glans, så tändes åter blicken i det slocknade