Dagens Nyheter – 9 augusti 1867, sida 1

strider med sig sjelf, och lugn hade inträdt efter stormen. Flickan räckte fram emot honom blomman; som hon ännu höll i handen: — Skänker du mig blomman, barn? — frågade den sorgsne mannen; och ett flyktigt leende spelade kring hans mun. — Du är sorgsen; och jag ville så gerna se dig glad; hade jag bättre gåfva, så skulle jag bättre gifva. — Tack; tack — sade munken och klappade vänligt barnets hufvud — Gud välsigne dig, barn! Flickan sprang bort liksom om hon skämts för sig sjelf och sin blomma; men munken gick med långsamma steg upp mot slottstrappan: Här mötte han en sven, som han bad visa sig till grefve Hans, och efter en kort stund stod han inför, denne. Grefven satt inbegripen iett samtal med sin förtrogne Melcher Gjordsson; som steg upp och lemnade rummet kort efter munkens inträde: — Eder hade jag glömt, fromme fader! — sade grefven och nickade vänligt åt munken: Jag har icke sett eder, sedan vi drogo in på borgen i morgse: Men när jag nu ser eder närmare an, synes det mig; som om jag förut sett eder på Kopparberget i Dalarne, den der olyckliga qvällen, då mordlförsöket timade mot Herrman Berman. — Vi hafva väl sett hvarandra dessförinnan, grefve Hans:.. — Dess förinnan? — Minnens I Rafn. von Barnekow; grefve? — Om jag minnes honwa; min frände:::.?