Dagens Nyheter – 8 augusti 1867, sida 3

nare; än vi först trodde oss behöfva; ty met en viss häpnad märka vi; att vår resa på jern vägen ej kan afslutas i detta bref, så intressant kan tänka; har den blifvit: I den rigtning, vi nu befinna oss, ha vi de högre, men till utrymmet inskränktare, Halle berg till höger om oss och några bösshåll til venster det lägre, men flera mil vidsträcktar Hunneberg; detta senare bebyggdt och mer: odladt än det förra, som derför förekomme turisten mera vildt och målande, till hvilket v derför äfven mest vilja hålla oss: Botanister och archeologen styra äfven helst dit sina steg för de skördar, deras respektive vetenskaper de: ha att bemta. — Hallebergs lodräta höjd öfve: vår största insjö Wenern, som med sitt i å särdeles höga vatten fuktar bergets uråldrigs pilastrar; är 350 fot: På dess bhjessa, omkring en mil i omkrets, finnes en till sin storlek ej obetydlig sjö; som erbjuder det sällsamna nö jet, att man der kan anställa roddoch segel partier 497 fot öfver hafvet: Med sina sam manblandade tall-, granoch löfskogar samt sin rika vegetation för öfrigt; hvarigenom detta berg öfverträffar Westergötlands öfriga öfver gångsberg med undantag af Kinnekulle — utan tvivel det skönaste — har det alltid lemnat förträffliga marker åt jägaren samt åt zoooch geologen: En djurgård finnes: här ännu till namnet, som fordom var mycket gouterad för sina vind snabba hjortar och halftama rådjur. Desz siste flor stod under den aldraglorvördigste; nu hos Gud högtsalige herr Fredrik I, känd i orten (ty både anekdoter om och aflägg af honom lära ännu finnas der och flerstädes) för idrotte: både inom Dianas och Fröjas bjortparker. Våi nu regerande konung; som i mycket följt sir store föregångares, fotspår — han som var sven ska konungarnes Nimrod — har ej ännu upp: märksammat denna för jagt så lämpliga kronomark, dess jagtklubbs fjäderbuskar ha ej ännu skrämt den flygtande haren; den spelande orrtuppen, och derför är djurgården ej meriverkligheten till; dess kungliga hjortar äro för längesedan uppätna af krypskyttar och vargar; deras kronor ha fallit i grus. För att kunna betrakta bergets fornminnen bege vi oss först af till den 100 fot höga ättestupan Häcklan eller Häckleklint; på hvars spets man finner en vacker gräsbevuxen slätt; som ännu i dag bär namnet Wåldhall; tydligen en vestrogotifiering af Wallhall, ty vestgötadialekten byter ofta, i likhet med fornsvenskan; kort a till å; som t. ex: i kall kåll etc. Denna äng af ett bhjertformigt utseende; som nu af allmogens ungdom under vackra sommaraftnar nyttjas till dansplan; tjente i forntiden till ett vida allvarsammare bruk; som vi skola omtala i nästa bref; Zs8. (Forts.)