Dagens Nyheter – 8 augusti 1867, sida 2

som utan att märkas banat sig väg mellan ryttarne, och just som de trängde sig fram för att fullgöra sin herres vilja, störtade hann från en sten på en af de sista svennerna och kastade honom ur sadeln: Innan någon hann fatta sig, hade han kastat sig upp på hästen och ilade med vindens hastighet bort utefter vägen. Emellertid hördes riddaren förnya sin befallning, och hans svenner rusade fram; men Herrman svängde sitt svärd med så öfvad hand och understöddes så väl af de båda pilgrimerna, att svennerna ryggade: På ena sidan om vägen reste sig en hög klippvägg; och häremot stödde sig de tre anfallna; Ett förnyadt anlopp af riddar Peders svenner tycktes dock hafva bättre framgång. Grefve Hans satt ytterst till höger, och närmast intill honom Herrman. Tvenne svenner kommo nu ända inpå grefven, och den ene kastade sig omkring hans lif och omfattade hans armar; så att handen; som höll svärdet blef vanmäktig. Härunder högg den andra svennen till, ögonskenligen för att slå svärdet ur den upplyftade handen, men vid svängningen träffade hugget grefvens hufvud bakifrån; och skulle utan tvifvel hafva krossat hufvudskålen; om icke i rätta stunden ett kraftigt hugg af Herrman skilt svennens arm från kroppen. Den andre svennen tvangs genom en häftig ansträngning af grefven att släppa sitt tag. Men de fiendtliga svennerna trärgde på allt mera; och ropen af de sårade och en och annan; som fått sin bane i striden; eggade de öfrige till raseri; — Skona grefvens lif! — hördes riddaren dervid ropa bakom svennerna. — Med de andre kunnen I göra pinan kort.