Dagens Nyheter – 8 augusti 1867, sida 2

holm: Ditt vilkor vill jag uppfylla; Herrman — Den mannen; som kan skymfa; så länge han trer lyckan och öfvermakten vara på sin sida; men sedan vänder ryggen till och faller till fota, han är icke min man; Hvar ären I, fogde; som var så tapper när det gällde ett par värnlösa pilgrimer och en ensam man; men som bleknade likt en qvinna; när lotterna skiftades : : .? Riddaren såg sig om; men ingenstädes stod fogden att finna. En af svennerna upplyste; att den främmande fogden och hans sven ridit bort, när de svenske svennerna kommo ridande. — Bättre bevis behöfves då icke för mig — återtog då riddar Peder — och väl kan det vara så; att jag hafver förolämpat eder, grefve Hans, men så veten I väl, hvar jag finnes och att jag aldrig skall vägra att bjuda eder upprättelse, hvar och när I viljen: — Som en ärlig konungens riddare hafven I hållit eder, det vill jag betyga inför allt Sverges och Danmarks ridderskap! — utropade grefve Hans och räckte sin hand till riddaren; som fattade den. Derpå red han bort med sitt folk genom hålvägen: När de blifvit ensamma, vände sig grefven till Herrman och fattade bans hand; — Mycket synes hafva förändrat sig, sedan vi sist sågo hvarandra i trädgården vid Gripsholm! Jag kommer hardt nära; som en arm man till Sverges rike, och I hafven förvärfvat eder ett stort anseende; Herrman Berman. — Jag vill dock prisa som lyckligast den dag, då jag kunde vara eder till någon nytta; grefve Hans!