Dagens Nyheter – 8 augusti 1867, sida 1

des icke i) hans röst någon förbittring, när han efter ett par ögonblick svarade. — Modigt är ditt tal; unge man — sade han — och derför vill jag säga dig; att dessa män, som sitta vid din sida, äro konungens fångar och hafva rymt ur tornet i Köpenhamn. Fällen eder hufva, grefve Hans, och om jag misstagit mig, så vill jag vid min riddarära lemna eder upprättelse för den jagt; som jag anställt på eder. Den tilltalade fällde sin hufva; och grefve Hans af Ewerstens ädla anletsdrag voro lätta att igenkänna. Knappast träffades dock ingen så af dessa anletsdrag, som Herrman. Hans öga brann och häns kinder blossade, och med tydlig oro afbidade han; hvad som grefven skulle säga. en Jag är, som I kunnen se, riddar Axel — yttrade denne — den man, som I förföljen, men jag säger eder till på riddaretro att jag icke mera är konung Eriks fånge. Konungen har sjelf löst mig ur mitt fängelse och giflvit mig Frankeir i vederlag för sitt förbastande; Det blef en rörelse bland ryttarne bakom riddar Peder, och en man red fram till sidan af honom och hviskade något, som icke kunde höras, Herrman bleknade af harm; när han såg mannen; Det var Johan Wele: — Man säger mig, att I icke kunnen bevisa edra ord; grefve Hans :..! — Der var det icke den ridderlige herr Axel Pedersson, som talade — inföll med värdighet grefve Hans, och Herrman Berman grep till sitt svärdfäste. — Men väl en konungens vän! — genmälte riddaren — I dessa tider månde man väl se