Dagens Nyheter – 8 augusti 1867, sida 1

sträck förföljande de förra. Dessa tycktes vara gamle män, ehuru de sutto väl till häst och utvecklade mycken styrka under den häftiga ridt, som de nu måste underkasta sig. När de fingo se Herrman och Erik vid ingången till hålväggen; studsade de, som om de trott sig hafva blifvit kringrända; men Herrman vinkade med handen; och snart voro de vid hans sida. — Riden fort undan; fromme män; I ären förföljde ropade han till dem. Och pilgrimerne redo; men knappt hade de tillryggalagt ett stenkast, så vände de om och läto frivilligt omringa sig af de ryttare, hvilka till ett antal af ett par hundrade vältrade sig fram ur hålvägen: I spetsen för dem red en hög riddare med stort bjelmgaller; men hvars sköldemärke dock tydligt tillkännagaf hans ätt: Han stannade midt framför de fyra; hvilka han nu betraktade som sitt byte. — Gifven eder fångne ikonung Eriks namn! ropade han med en befallande stämma. — Så vidt jag känner edert sköldemärke — genmälte Herrman Berman — så hören I till de Tottar, ädle riddare; och säkerligen ären I herr Axel Pedersson på Warberg: Jag frågar eder derför; med hvad rätt I befallen här, på svensk grund och mark? — Hvem är du; djerfve man; som vågar spörja, när Axel Pedersson befaller? — Jag heter Herrman Berman; och det mågen I veta riddare; att här är det endast jag, som utdelar befallningar. Ridddaren tycktes med en viss förundran höra den djerfva tonen; med hvilken den ståtlige ryttaren tilltalade honom: Åtminstone hör