Dagens Nyheter – 7 augusti 1867, sida 3

Hören I; hören I fader; trummorna gå och de blåsa i stridshornen. Nu är stunden iunel; De hvilade en stund på sina spadar; men återtogo sitt arbete med fördubblad fart: När den gamle trotjenaren låg i sin graf; gingo de upp på vägen och framåt slottet. De hade icke gått många steg; förr än de sågo ettrödt sken färga himmelen; och när de kommo litet bättre fram uppå en höjd; hvarifrån man hade utsigt öfver slottet och Wettern,; vid hvars strand det låg, fingo de se huru den stora byggnaden liksom sam i ett haf af lågor; medan de stormandes rop fyllde luften och tycktes öfverrösta lågornas brak. — Nu lärer fogdens kind blekna och hans sinne mjukna — sade dervid bonden — men som man bäddar åt sig, så får man ligga; och alla brotten och alla grymheterna hafva länge redt honom dender brasan till. Han var så stolt i hågen, när han nu svarade härens höfding, att han aldrig ville uppgifva konungens slott :. . . Mig lyster dock att se; om han ej nu skulle helst vilja rymma både slott och fält. Den gamle hade knappast talat ut; så: sågo de huru från slottet de stormande började strömma ut igen; och huru de förde tagna fångar mellan sig. i En af dessa lyckades begagna ett obevakadt ögonblick och fly bort öfver fältet, och han tog rigtningen emot den höjd; der de båda åskådarne . befunno sig: Långt försprång fick han dock icke. En skur af pilar följde efter honom; och då ingen af dessa tycktes hafra träffat, satte sig en skara af män i rörelse att förfölja honom. De hunno honom vid foten af kullen; och