Dagens Nyheter – 7 augusti 1867, sida 3

gråten, äfven I; och det må ni väl kanna göra utan att skämmas. Nu kan en dock gråta af glädje ock; ty mnu lärer -väl timman vara slagen för fogden på Rumleborg! Det är svårt att säga; hvem som led mera; patern i detta ögonblick; eller fru Richissa, då hon räddades af sin son: En feberfrossa skakade den höga gestalten. Han stod der och tycktes hvarken höra eller se; fast icke ett ord undslapp hans öra; och fastän orden antogo form och lif och handlingen utfördes om igen framför honom. Men stora; klara tårar perlade fram utför hans skägg. Slutligen; när gubben tystnat; föll hans blick på hästen; och tårarne från hans skägg regnade ned öfver djuret; som der det låg frammanade rosiga bilder från hans ungdoms och kärleks solskensdagar midt under vinterkylan och dödstystnaden af det flyende ögonblickets ve. — En spade; gamle man! utropade han — Djuret här får icke blifva till byte för rofdjuren. Och gubben hemtade en spade från en närbelägen gård; och snart var arbetet i full gång: — I kännen då den ädla frun? sporde den gamle derunder. — Jasis ja, jag kände henne; och hästen här har jag sjelf fostrat upp, och så vidt jag vet har han aldrig burit på sin rygg någon annan än den qvinna; som nu bidar grefve Hans på Oppenstens slott: — Der är hon redan — återtog den gamle bonden — och hennes följe har redan återkommit; och om jag icke blifvit allt för illa underrättad; äro de i qväll med om att storma Rumleborg och draga fogden till doms.:...