Dagens Nyheter – 7 augusti 1867, sida 3

hundrade yxor blixtrade i lågornas sken öfver flyktingens hufvud. Nu, nu var vedergällningens stund kommen, nu gkulle bämndens bila slicka hans redan allt för länge sparade blod. Fogden föll ned i stoftet, hans öde var oundvikligt; en bön om förskoning skulle endast öka bämndens njutning hos förföljarne. Munken och hans följeslagare sågo i den högsta spänning skådespelet framför sig. Då hördes tätt bakom de uppretade bönderna en stämma; hvars blotta ljud kommo de lyftade yxorna att hejdas. Det var en hög smärt gestalt till häst. — Kommen ihåg; bondemän! ropade han; att vi icke äro stigmän, som föra krig för mords och rofs skuld: Ögonblicket derefter stod han framför den darrande fogden. — I ären en tapper stridsman, fogde! — sade han till denne — och derför ville vibondemän gerna skänka eder friheten, men I ären desslikes en grym man, utan försyn förlag och rätt; och derföre blifven I vår fånge, tills laga dom fallit: Fogden fördes bort, och ryttaren försvann; och strömmen af väpnad allmoge rullade åter utför höjden: Hyad som föregick inom munkens barm; vet ingen, men den gamle bonden visste sedan berätta att han först störtat fram emot bondehöfdingen; som om han velat tilltala honom; men att han sedan plötsligt kastat sig tillbaka och fallit på knä bakom ett träd med händerna sträckta mot himlen. (Forts.