Dagens Nyheter – 7 augusti 1867, sida 2

var för någon tid sedan; som det kom en ädelboren fru ridandes hit uppåt från Wadstena. Hon red just den här hästen; men hon var sjuk och tog in hos kyrkberren i Skärstad; och han sjelf, som är en ärans man och alltid sökt verka godt för det fattiga folket; ville nu draga nedåt Wexiö för att tala med den vördige herren; erkedjeknen; och gjorde derför i egen person den ädla frun sällskap till Jönköping. De hade hunnit hit, då fogden sjelf och en skara svenner kommo ridande: Jag kan tala om allt; som det tilldrog sig, för jag var med vördig kyrkherren och jag ser det för mig; som om det timade just nu; — I kommen just väl till pass! — skrek fogden till kyrkherren: — I hafven alltid varit en bondevän; och såsom sådan bören I föregå med godt föredöme och gå till fots: Omkring Rumleborg finnes icke en häst mig veterligen på många mil; utom eder..; I skolen derför lemna mig den för konungens räkning: — I glömmen; fogde — svarade kyrkherren — att I talen till den heliga kyrkans tjenare; och knappast tror jag att I menen hvad I nu sägen; fast I med orätta här bafven varit herre i långan tid; I den heliga kyrkans namn; lemnen mig och mitt sällskap fri väg! Dermed ville den oförskräckte herren rida fram; men fogden fattade hans häst och en af knektarne kastade honom sjelf ur sadeln, så att han slog hufvudet mot en sten ...; I kunnen ännu der se blodet. — Den gamle visade på en sten straxt invid den döda hästen: — Den ädla frun skrek till af förskräckelse; men fogden fattade äfven henne3 häst vid betelet, och då han såg att kreaturet var gammalt och odugligt i