Dagens Nyheter – 6 augusti 1867, sida 2

ENE FER SEES TEES EES EMASES TSAR SERA RER TRA TNEERSEES, borg, Herrmann! I Westergötland se vi hvarandra åter: Några ögonblick derefter förde Brand sin herre i ystert galopp ut ur staden. Engelbrekt sjel! dröjde sist qvar: Annu sedan hans egen här dragit bort, gjorde han sig redo att till fots lemna herberget och sålunda ännu någon stund uppehålla sig i den stora staden. — Nu slår klockan sju i St. Zgidius! — sade Ulf genom den halföppna dörren, och Engelbrekt gick ut på gården. Hans utseende var allvarligt och högtidligt. — Aila Själars kapell? — yttrade han frågande till Ulf. Denne nickade, men äfven han var allvarsam och butter mer än han brukade. — Det må da veta, Engelbrekt; att antingen bar en olycka timat eller ock en lycka. som han icke kan bära! Engelbrekt skyndade med brådskande steg fram genom gatorna; hvilka redan lågo i denna ovissa dager; som utgör öfvergången tillsskymningen. I ändan af staden och så godt som utom den låg det lilla kapellet; som bar namnet alla själeren. Der var tyst rundt omkring och i de höga träden susade qvällens vindar. Engelbrekt steg ia genom tempeldörren. Dorinne var lika tyst, som derutanför. Ingen menniska syntes till. Men de höga träden; soma kastade sina skuggor genom kapellets fötster, gjorde också sitt till att öka skymningen derinne. Engelbrekt skred sakta fram emot högkoret. Der såg han ändtligen en man ligga försjun