Dagens Nyheter – 2 augusti 1867, sida 3

Någon vederläggning med ord förtjenade icke biskopens yttrande; det var utan betydelse inför den man; som med egna ögon sett; huru villig bonden varit att lida och unddraga med sin herre och konung; — inför den som sjelf erbjudit sitt lif inför konungen för att vinna rättelse i eländet; Ett uttryck af bitterhet; men icke af fruktan; hvilade öfver de ädla manliga dragen. — Och till mig kunnen I tala dessa ord; vördige herre; biskop Knut! Jag märker med sorg; att I icke viljen draga ens med mig och allmogen, hvilket dock var mitt hopp; när jag trädde in i eder församling. Men tänken icke, I herrar af riksens råd, att jag och mina medhjelpare lemnat lugna hyddor och fredlig id för att se vårt påbörjade verk förderfvas af svenske män; kvilka ledas af kärlek till egna fördelar mera än af kärlek till fäderneslandet; Och derför; gode herrar, viljen I icke göra ett med riket; viljen I icke bidraga till dess frälsande; utan mera hålla med en menedig konung än med fäderneslandet; då skall det kosta eder lif och gods! Vreden flammade vid dessa ord ur hans öga och med fasta steg gick han fram till högsätet; der biskop Knut satt och med förvåning betraktade den frimodige mannen. Men förvåningen förbyttes i ängslan, då mannen fattade i kragen på hans biskopskåpa och drog honom fram till fönstret: — I viljen hota med ord; herr biskop — sade han — men I kunnen der se de män; hvilka mindre än jag skola lida den leken; De som under outsägliga qval sett döden i ögonen; de som sett kustrur och barn lida den grym