Dagens Nyheter – 2 augusti 1867, sida 2

trefaldigheten; eå är det ickel Konungen hafver svurit många eder och ingen hållit; derför ären I icke pligtige att hålla honom; det I svurit. Riket; våra fäders land, det går framför allt; för det skall konungen liksom hvarje man offra lif och blod; äfven om ingen ed blifvit svuren: Nu har konungen brutit mot riket och brutit mot sin ed; och på denna hänger eder: När han icke håller sin; så är ock eder ed om intet! Måhända misstog sig biskop Knut på arten af den rörelse, hvilken Engelbrekt förrådde under det han talade; Kanske trodde han att den tillkännagaf någon fruktan för den makt; inför hvilken han nu för första gången uppträdt öga mot öga: Ty de samlingar af herremän; hvilka kommit till den lille bergsmannen på hans kallelser så väl vid Westerås som Upsala; voro icke att förlikna med dem; hvilka han här mötte i ett af konungen sjelf utlyst möte. Ett sådant borde tilltala honom; liksom herremannen ännu utöfvade inflytande på hvarje enskild bonde; ehuru förhållandet redan var ett helt annat; än hvad det fordom varit; och bonden allt mer började inse; att herremannen stod emot honom som fiende; fast han ännu sjöng om honom och förherrligade honom såsom på den tiden; då riddaren ännu tillhörde allmogen och var dennas prydnad och blomma: Ur den synpunkten ville den gamle biskopen bedöma Engelbrekts uppträdande och anse hans yttrande; om ock skarpt; dock såsom ett bevis på en inre räddhåga, som de djerfva orden skulle dölja: Ett kraftigt ord; som vittnade om verklig makt; och derefter ett vädjande till mannens rättskänsla, och så borde hans sak