Dagens Nyheter – 2 augusti 1867, sida 2

trycktes hårdt emot ekbordet; mången grep ock efter svärdet; men märkligast voro biskoparne att skåda; biskop Knut och biskop Thomas; Hos den senare tändes liksom en flamma; men en bifallets och hänryckningens flamma; vid hvarje ord; medan hos den förre visade sig ett uttryck så kallt och hårdt; som om ett hjerta af sten klappat i hans barm: Biskop Knut tog till orda och svarade i rådets namn; — Tvenne skilda saker — sade han — hafven I der framlagt; Engelbrekt Engelbrektsson; först hvad som enligt eder mening gifvet riksens allmoge rätt att gripa till vapen mot riksens rätte herre och konung; och just om det ärendet äro nu riksens råd samlade att öfverlägga: Men hvad I sedan hafven talat; det ljuder för mina öron som en befallning; och slikt hade vi icke väntat att få höra af eder mun: Och det mågen I veta; att oss står icke till görandes att så träda ifrån vår herre och konung; som vi hafva svurit huldskap och manskap; vi vilja hålla vår ed! Herrarne togo mod till sig vid dessa biskopens ord; och hotande blickar mötte Engelbrekt: Men på honom gjorde hvarken orden eller blickarna något intryck, blott en snart öfvergående rynkning af ögonbrynen tycktes tillkännagifva; att han knappast väntat sig något annat svar: — Märkeliga äro edra ord; biskop Knut — sade han — och på fullt allvar lären I väl icke vilja hålla på dem; ty vore det så, som I der sägen; så skulle konungen kunna föra riket till sin undergång utan att en hand kunde lyftas till dess räddning: Nej! vid den heliga