Dagens Nyheter – 31 juli 1867, sida 3

ytterst svag och blott med nunnans bjelp kunde hon resa sig upp från bönpallen. — Haf tack, fromma moder — hviskade hoh och fattade nunnane hard; som hon kysste — haf tack för eder godhet mot en fattig; olyeklig qvinna: Och mycket; mycket har mitt-lifs öde skiftat, sedan jag siet befann mig här::. — Herren är de svagas och olyckligas vän: Var tröst; ädla fru! I hafven vändt eder, till honom, som allena förmår hjelpa:..Och här under tempelhvalfvets frid, här inför Guds anlete vill jag uppfylla mitt löfte och mottega eder bigt. — För många år sedan, återtog den bigtande — medan ännu min kind var röd af uhgdom och helsa; brann mitt bjerta af kärlek till en man; som min stolts fader förbjöd migdtt äkta; men min kärlek var starkare än lydtaden för min faders bud; — jag flydde med den mitt hjerta kär hade och blef hans brud; ; Ett par år förrunno; och .:.. Hon gjorde ett uppehåll, medan hon torkade bort de framvällande tårarne. Hon ansträngde sig synbarligen för att hålla sig upprätt, och knappast skulle det hafva lyckdts henne, om icke nunnan välvilligt omfattat henne; — Och så försvann lyckan? — ifyllde nunnan. — Min fader fick reda på vårt undangömda hem och slet mig derifrån. Jag var ensam hemma och satt vid mitt batns vagga, då männen kommo och fängslade mig samt satte mig uppå en häst och förde mig bort, långt bort till min faders slott i Mecklenburg, och der hölls jag fortfarande fången. Då inträdde en dag min fader i mitt fängelse; Tyå ting — sade han — har du att välja på: döden eller att