Dagens Nyheter – 31 juli 1867, sida 2

KRETA medlemmar af så väl inländska som utländska förnämligheter: Framför allt var klosterkyrkan af huggen telgsten stor och praktfull: Hela klostret var nu så godt som nybygdt under drottning Margaretas tid; sedan större delen af detsamma året före konung Albrekts nederlag vid Falköping gått upp i lågor: Munaken lemnades alldeles åt sig sjelf och ingen förundrade sig att han heldre valde de lummiga träden till att afbida biskopens återkomst från kyrkan; än det qvalmiga refectoriet. Men väl inkommen under trädens skugga vände munken sin gång i riktning åt klosterkyrkan, under hvars hvalf han snart inträdde. I kyrken var för ögonblicket alldeles tomt; ett och annat Jjus brann framför helgonbilderna och på de många altarne, hvilka inalles voro icke mindre än 62, men skenet från dem var alldeles för otillräckligt att upplysa de höga hvalfven; och månljuset; som genom de färgade fönstren spridde en osäker dager mellan de höga pelarraderna; bidrog i sin mån att befästa dunklet. Vid venstra gafveln låg munkarnes enskilda bönehus, skildt ifrån kyrkan genom ett trädskrank: Tätt invid detta ställde sig dominikanermunken; Derinne hörde han tvenne män samtala: — Sådan har hans och böndernas framfärd varit, -vördige herr biskop — hördes en yngre stämma uttala, just som munken stannade — och säkert skolen I och de ädle herrarne riksens råd göra sin konung, sig sjelfve och riket en redelig tjenst; om de göra slut på detta ofog. Jag har icke haft tillfälle förut att för eder framlägga denna långa berättelse från sin