Dagens Nyheter – 30 juli 1867, sida 3

Hvarjehsanda Nyheter. Å Handla djuren blott af instixkt eller äfven med besäkRing? En gammal jägare har meddelat följande räf-bistoria: Efter ett snöfall år 1842 hade jag idess kula inringat en räf; som jag ämnade taga lefvande; för att sedermera använda honom för en parforcejagt. Kulan var ej djup, hunden stod på post och efter obetydligt arbete anträffades corpus delicti. Jag tog en tjufva, satte den öfver räfvens hals och tryckte honom mot marken, samt lemnade derefter tjufvan i en medbjelpares hand, hvarefter jag med båda händer tog räfven i öronen, drog fram honom ur kulan och höll fram honom åt gräfsvinshunden. Vid framdragandet visade räfven icke tecken till lif, icke en gång då hunden bet honom. Alla ansågo honom vara död, men jag kunde icke tänka mig detta, då ju intet ondt vederfarits honom; annat än att jag en stund fasthållit honom med tjufvan. Jag hade dessutom sett flera dylika fall af förställning hos räfvar. Jag lät nu gifra mig en i beredskap hållen säck, instoppade räfven deri och lade säcken, väl tillknyten, på marken samt förhöll mig med mitt folk fullkomligt stilla omkring fem minuter. Räfven rörde sig icke, icke ens då jag hetsade gräfsvinshunden på honom i säcken. Efter tre qvarts timmas förlopp ankommo vi med vår räf till skogvaktarebostället. Det var då redan afton. Nu ämnade jag öfvertyga mig om; huruvida räfven verkligen lefde eller ej. Dagligstugan tillstängdes; tvenne karlar med duktiga käppar sattes på post vid fönstret, jag knöt app säcken och skakade fram räfven till säckens öppning. Hufvud och ben hängde slappa och ögonen voro halfslutna; alldeles som hos ett dödt djurs Nu trodde äfven jag att han var död och jag höll ett brinnande ljus på ett tums afstånd från hans nos; men han rörde sig icke. Nu gaf jag ljuset åt en annan med tillsägelse att hålla det något högre; och knäppte räfven på pannan mellan ögonen, hvarvid en häftig ryckning i hans ögon lät förmärka sig, men endast i ögonen. Nu visste jag att han ännu lefde, stoppade ner honom i säcken igen och begaf mig på bemvägen, hvarunder jag sade till i ett annat skogvaktareboställe, som låg en god halftimmas väg från det förra. Annu hade icke räfven, som nu varit två timmar i säcken; gifvit tecken till lif. Då jag kommit in, lät jag hemta en tunna med tillhörande lock, höll säcken öfver densamma och skakade fram räfven tillsäckens öppning. Men nu, liksom på förra stället; lät han hufvud och framben hänga; höll ögonen halfslutna och visade icke den ringaste lifsyttring. Nu fattade jag locket med höger hand och med den venstra lät jag räfven falla itunnan. Men i samma ögonblick han vidrörde botten, tog han ett hopp till tunnans rand och endast den hastighet, hvarmed locket smälldes igen, förhindrade den listige att undkomma: Slutligen må tilläggas; att räfven, som Var ett kraftigt och temligen gammalt exemplar, släpptes tillsammans med sex kamrater i en? kula, som var omgifven af en temligen djupt: ned i jorden gående mur, och att han och kamraterna gräfde sig ut under muren och undkommo.