Dagens Nyheter – 30 juli 1867, sida 3

om, att det tUllhor deras frid att arbeta 1 samdrägt, att de sluta sig tillsammans och att de börja på att hela, hvad dess mäktige under århundraden lefvat för att söndra. De hafva börjat inge nödvändigheten af att de närma sig hvarandra för att utbyta tankari derat lifsfrågor och bringa dem till klarhet; att vexla ideer och att meddela och mottaga gjorda rön inom de preitiska arbetsområdena. Dessa rön äro folkens diplomatiska noter och de ega oändligt större betydelse för deras framtid, än hvad deras så kallade diplomater någonsin kunna åstadkomma. Alstren af deras arbete, af deras industri skola en gång blifva deras bästa utländska sändebud, som göra alla andra umbärliga. Under sådana förhållanden blir det icke längre möjligt för något folk, som eger klart medvetande om vilkoren för sin framtida sjelfständighet och förkofran, att hålla cik undan från den stora allmänna strömfåran; att tro sig kunna sitta och skära pipor i vassen af något aflägse lugnvatten: Här gäller den lagen; att den som ej håller sig framme och är påpasslig; han kommer efter, och den, som en gång kommit på efterkälken; han är förlorad, En sådan plats ha vi — det torde ej kunna förnekas — länge; alltför länge; intagit med afseende på mycket; hvari vi kunnat segerrikt framträda: Icke brist på skieklighet och kunsksp, utan brist på företagsamhet; har i alla tider varit den hämmsko; som hindrat vår industri och våra inhemska näringar att nå den blomstricg och omfattning; hvartill de otvifvelaktigt en gång skola komma: Det är visserligen beqvämare att sitta med armarna i kors och låta sig uppsökas, än att sjelf uppträda på verldsmarknaden med de varor, vi med fördel der kunna utbjuda; men vi borde ha lärt att detta uppsökande, såsom ofta tilkommet af en slump; låter vänta på sig och att det icke sällan kommit — för sent: Det måste rättvisligen erkännas; att många: af våra intelligenta större industriidkare för längesedan insett detta och med framgång sökt nya afsättningsorter för sina tillverkningar, samt att flera af våra större, nyareindustrigrenars alster, om också långsamt, brutit sig väg; trots den svenska trögheten; till verldsmarknaden: Men mycket återstår dock att både önska och hoppas och oändligt mycket är otvifvelaktigt ännu att göra för dem, som vilja göra något med besked. Alla de för oss i mycket hugnesamma underrättelserna från verldsexpositionen i Paris öfverensstämma ock deri; att de svenska utställarne gjort alldeles för litet för att få sina varor afsättliga. Man har i detta afseende endast kunnat nämna tvenne utställare med beröm, nemligen brukspatron Aspelin på Fagersta bruk och Bergsbro bolag. Och vänder man blicken från våra större till de mindre industrigrenarna; så har man visserligen skäl att anmärka en ännu större brist på företagsamhet och omsorg för eget bästa. Vi nafva flerfaldiga anledningar till denna anmärkning; bland andra äfven från nu pågående verldeexposition; eSvenska handskar, som äro mycket efterfrågade, finnas här ej att få för gulds, skrifves det derifrån; på samma gång man anmärker: aSvenska näfverdosor, som blifvit så omtyckta, att äfven icke-snusare gerna köpt dem som ett minne af Sverges afdelning på expositionen, kunna ej mer fås för pengar, ty hela förrådet är längesedan slutsåldt, och tusentals personer fråga förgäfves efter dem.e Det är dock ej detta ensamt som föranledt oss att tala om den bristande företagsamheten hos de större eller mindre industriidkarne i vårt land. Hvad vi här haft tilllälle att anföra är blott få; men betecknande symptomer zf samma lyte eller karaktersdrag. Om utrymmet medgåfve det, skulle vi kunna anföra liknande exempel i hundradetal. Och medan vi tala härom kunna vi ej af hålla oss ifrån att påpeka äfven något annat, som kan och måste bli annorlunda hos oss förr eller sednare. Det är det bedröfliga förhållandet, att vi nu måste införskrifva från utlandet artiklar, rent af nödvändighetsvaror, för hvilkas tillverkning vår natur gilvit oss alla materialier. Orsaken härtill är den nästan tolala bristen på alla så kallade folknäringar här i landet, Sakna svenskarna fallenhet för sådana? Visst icke: De sakna endast företagsamhet: De hafva saknat och sakna ännu personer, som velat väcka folkets tankar och håg för sådant, som velat göra skapandet af sådana näringar rent af till en affär. De skulle likväl kunna blifva en sådan och en vida bättre — och mera allmännyttig och välsignelsebringande — än mången annan: Vi sakna insigt om, att i våra långa vinterqvällar; som nu sofvas bort, i våra långa vintrar, som mångenstädes framlefvas i lättja; ligger ett stort kapital dödt, som endast väntar på idoga händer för att: bli fruktbärande; vi hafva knappast en aning om att h.-mmets tysta obemärkta;! men trägna flit gömmer outtömliga källor till välstånd, till enskild och allmän förkofran: I detta fall — eller med afseende på sin husslöjd — har Sz7erge gått tillbaka från den ståndpunkt det intog redan under medeltiden. Den har icke heller funnit den uppmuntran oarh det undeoeretäd från da mabktegandaa ev of NM To Sn mr en