Dagens Nyheter – 30 juli 1867, sida 2

den; så att vägarne norr och öster ut företedde en brokig tafla af rörlighet och lif. Bland de vandrande väckte isynnerhet en lång dominikanermunk uppmärksamhet genom sin resliga växt och sin kraftiga gång; ehuru det gråsprängda skägget; som böljade fram nedarför den uppdragna hufvan; antydde att han redan sett sina bästa år; Han hade bland de sista lemnat staden, så att han mötte de lustvandrande hoparna; och en och annan påminte sig hafva sett den långe svartmunken framför S:t Görans gillestuga; der en mängd af de redan anlände herrarne sammanträdt för att rådgöra med hvarandra; Sannolikt tillhörde han någon af biskoparnes följen, ty man hade till och med sett honom för en stund ingå i gillestugan: Munken fäste sig dock icke vid de undrande hoparne af sorglösa menniskor, han gick långsamt sin väg fram; och när det sista ljudet af de hemåt vandrande borgarne med deras hustrur och döttrar dödt bort; gick han upp på en höjd vid vägen, hvarifrån man kunde se ut öfver den stora slätten. Här dröjde han länge; ständigt blickande norrut; som om han väntat att få se någon komma från det hållet vägen fram; och sorlet af en stor skara till häst, som kom från Linköpingshållet, drog icke alls hans uppmärksamhet till sig. Men norr ut förblef allt stilla, och till slut reste han sig och började vandra tillbaka mot staden; äfven han. Litet emellan vände han sig dock om; och vid det minsta ljud stannade han och lyssnade; På detta sätt hade han hunnit till staden, der. han gick fram på en af gatorna som ledde till klostret; då en ryttare på en löddrig häst