Dagens Nyheter – 30 juli 1867, sida 1

arbetet hvilat; och det var just som klockorna i Qvillinge kyrka ringde ut helgen; som Engelbrekt :nalkades Ringstad. Ett beslut måste fattas. Ett var klart att han sjelf följande dagen måste infinna sig i Wadstena; men å en annan sida måste också slottet den dagen vara i bans händer. Det senare måste ske genom en stormning, hvarvid trätornet finge användas sådant det var. Så långt hade han kommit i sina tankar, och han afvägde som bäst; hvilken han skulle sätta i spetsen för detta företag; Herrman eller Erik Puke, då han stannade utanför den lilla stugan och lemnade tyglarne åt Ulf. Då kom på vägen från slottet en ryttare i sporrsträck sprängande fram till stället; der han befann sig. Det var Herrman, och med en stämma, som Jjöd likt den skönaste musik i Ercgelbrekts öron; ropade ban: — Till häst; fosterfader; fogden vill dagtinga! En kort stund derefter möttes Engelbrekt och fogden: Denne tog sig nuhelt annorlunda ut; än när han talade de stolta orden nere vid slottsbron; Hans näsa; som nu en gång för alla var det mest framstående partiet i mannens anlete, hängde lång och tung ned öfver läppen, :!och hela hans hållning påminde om en kalkon, som skamflat slår tillsammans sin vida stjertprydnad och blir blek om näbben. Engelbrekts förutsägelse hade gått i fullbordan. Med hvarje timmerstock som ökat barfridets längd, bade Henrik Stykes stolta mod sjunkit; och der han nu stod inför Engelbrekt med -lutadt hufvud, behöfdes det knappast mera föratt tillfredsställa hvarje fordran på uppfyllelse af En