Dagens Nyheter – 30 juli 1867, sida 1

när sångens sista toner började liksom förtunnas och smälte tillsammans med: strömmens brus; löstes munken ur den förtrollning, hvari han hållits: Han började åter-sin vandring, som förde honom allt närmare strömmen; så att han snart kunde se sångaren, hvilken satt på en sten vid stranden i det klaraste månskenet. Det var Erik; Afven ban tycktes drömma bland blommorna vid stranden, der: han satt med yxan mot axeln så som han kommit från timmerfällningen i-skogen. De följande dagarne gingo under ansträngdt arbete, och fram emot den 15 augusti började barfridet resa sig högt emot skyn med sina bröstvärn och skottgluggar: Herrman och Erik Puke voro outtröttliga vid arbetet och i vaksamhet framför borgen. Bagelbrekt blef allt allvarsammare; ju närmare han nalkades den 16 avugusti, antingen det nu var för löftet som han gjort; att innan den dagen tämja fogdens mod, eller det var för det stundande mötet i Wadstena; Från slottet gjorde ingen min af att gifva vika i godo. Fogden hade väl försett sig med lifsmedel och tycktes i öfrigt lita på sina murars fasthet. Allt berodde på; om barfridet hunne blifva färdigt. I det fallet var ofelbart slottets öde: gifvit. Men ännu den 15 augusti om qvällen återstod det öfversta rummet, och en egen slump ville att med den följande dagen; då älven herremötet skulle stå, utrann den betänketid, Engelbrekt gilvit fogden. Högeligen förstämd red Engelbrekt om qvällen från stället der barfridet byggdes: Det var en söndageqväll, så att för den dagen hade