Dagens Nyheter – 30 juli 1867, sida 1

dan molnen, som drefvos fram på himlen af vinden; kastade långa skuggor öfver fältet; var det lätt för en liflig inbillningskraft attiskoggorna se den tyske konungen och hans riddare på löddriga hästar spränga fram invid strömmen. Och liksom för att gäcka åskådaren rörde sig straxt vid skogsbrynet en hög ridderlig skepnad; liksom munken försjunken i drömmar; framkallade af sångens underbara toner. Kung Albrekt stiger uppå sin häst. Hans sadel och spofrar voro ny; Om morgonen förr än de messan läst, Han framkom till Riseberga by. Herre Christ råder för oss allom! Konung Albrekt och Bernhard de rida så fort Allt öfver den mörka skog; När som de kommo till Lodhära port, Deras hjerta det lekte och log. Herre Christ råder för oss allom! Aldrig kan herr Bernhard stolts Elisifs få På denna här verldens ö; Det löfte hon gjort går hon aldrig ifrå, I klosteret måste hon dö.v Hon är ock födder i verlden fram; Af ädlaste stammen och rot; Om hon herr Bernhard skulle taga till man, Det vore vår ordning emot! Herre Christ råder för oss allom! Den höga skepnaden vid skogebrynet stod lutad emot sitt svärd och öfverlemnade sig helt och hållet åt den verld; dit sången och visans ord med underbar makt drogo hans håg, Afren munken stod länge stilla och kunde icke taga sina ögon från mannen vid skogen. Det tycktes för honom ligga något fängslande i denna tysta orörliga bild af sorg; medan vers efter vers sjöngs af stolts Elisifs visa; Först