Dagens Nyheter – 29 juli 1867, sida 2

löndom efter hans lif. Och deraf kom det dystra draget kring hans ögonbryn; den djupa sorgbundenhet; som hans omgifning icke kunnat undgå att märka allt sedan ankomsten till Ringstaholm: Åsynen af fången och de underrättelser denne medförde, om de också blott läto ana att ränkernas spånad redan vari gång; något som alltid måste blifva första tanken vid den antydda förbindelsen mellan Jösse Erikssons för detta skrifvare och riksens herrar; — åsynen af fången kallade de dystra tankarna åter till fullt lif. Fången å sin sida insåg ganska väl; att en ytterst fin tråd fanns för honom till räddning: Endast om han kunde vinna tid; var för honom något att hoppas, och i alla fall endast om han kunde underrätta sina nya herrar om sin nöd; Men för att rätt lifligt sätta dem i verksamhet till förmån för sig borde han äfven kunna lemna någon underrättelse om hvad som för dem var vigtigaet af allt, och det var grefvedottern: — Sjelf var han fullkomligt öfvertygad om; att stolts jungfrun fått en tillflykt hos Engelbrekt. Det berodde nu på, om han på något sätt kunde begagna sig af tillfället och vinna en ledning för sina forskningar efter den tillflyktsort; der Engelbrekt dolt henne. Allt detta genomkorsade i ettögonblick hans hufvud; medan han till utseendet var så utmattad och kraftlös, att bergsmannen ett par gånger eftertryckligt måste påminna honom om nödvändigheten att hålla sina muskler spända. — Det faller mig underligt före — sporde munken — att de ädle herrarne skicka dig med bud och bref hit ned åt Östergötland, då de väl sjelfve lära draga till mötet i Wadstena.