lockar -konungens män att lemna sina slott, men aldrig kunde jag föreställa mig hos den mannen en sådan enfald; att han skulle spörja Henrik Styke, om han godvilligt ville uppgifva Ringstaholm, Betrakta slottet och säg, om du tror att det är så lätt taget. Vid mitt goda svärd; så vidt jag vet; Engelbrekt, så skall du aldrig taga detta fäste! Ett sådant språk och en sådan ton väckte allmän harm: Väl hade mången fogde gjort invändningar och sökt vinna tid, men med ett sådant hån och en sådan fräckhet hade ännu ingen vågat framträda inför Engelbrekt och bondehären, Erik Puke högg sporrarne i sin svarta häst; så att djuret höll på att flyga öfver den pösande fogden; och ett sorl af ovilja genomlopp ryttarnes leder bakom Engelbrekt. Äfven han sjelf tycktes med vrede blicka ned på sin fiende; och hans kind blossade upp. — Många ord vill jag icke spilla på den saken — tog Engelbrekt till orda — men så hjelpe mig Gud, om jag icke inom sju dagar drager dig härut vid håret. Dermed svängde han om sin höst och red i sporretreck upp emot boudehären, sarat fortsatte sitt tåg ned emot slottet. Fogden vände något slagen om till slottet, men knappt hade han der hunnit hemta sig från sin förvåning öfver Engelbrekts djerfhet; förr än han såg slottsbron förbyggas jmed en så kallad skärm, Det varen befästning; hvarigenom Engelbrekt gjorde sig helt och hållet till herre öfver bron och tillgången till slottet. Detta arbete företogs genast; så fort bondehären kommit fram: Men knappt hade Engelbrekt gifvit befallning om skärmens uppförande,