Ytterligare om Maximilians afrättning, Ett extranummer till New-Orleans-Times för den 9 dennes meddelar ett bref från San Luis de Potosi; i hvilket följande detaljer om Msximilians tragiska slut meddelas: Omkring kl. 6 på morgonen den 19 juni blefvo på ett kort afstånd från staden Escobedos trupper uppställda för Maximilians och hansgeneralers afrättning. Invånarne i Queretaro utkommo i tusental för att betrakta dessa män i deras sista ögonblick. Vid klockslaget sju förkunnade klockornas dån, att fångarne för sista gången lemnat sina celler och voro på väg till afrättsplatsen. Ssart derefter anlände de åkande omgifna af en stark vakt: Maximilian först, efter honom Miramon och slutligen Mejia. Då de nalkades afrättsplatsen, hördes flera gånger krampaktiga snyftningar bland det kringstående folket. Vagnarne stannade, och fångarne stego ur. Knappt ett öga var torrt bland den församlade folkmassan, tecken af missnöje förspordes, och vid urstigandet ur vagnen hälsades Maximilian högljudt af de närstående. På ett lätt och graciöst sätt, med en elastisk gång, gick han till afrättslatsen. Fångarne buro en enkel drägt. De voro hvarken belagda med bojor eller hade ögonen förbundna. Så snart Maximilian intagit sin plats, höll han ett tal. Hans ord voro k!ara och bestämda och innehöllo icke något tomt skryt. Han tycktes fullt inse gin ställning och sade: Då den deputation från Mexiko först besökte mig i Miramare, hvilken, försedd med fullmakt, kom att erbjuda mig regeringen öfver detta land, vägrade jeg att mottaga detta anbud. Vid en följande sammankomst förnyades förslaget, och jag svarade, att, så snart jag vore öfvertygad, att majoriteten bland folket ansåge det motsvara landets intressen att ställa mig i spetsen för regeringen, skulle jag besluta mig att antaga anbudet. En annan deputation ankom och medförde ytterligare bevis derpå. På tillstyrkan af de europeiska makterna, hvilka voro af den åsigt, att det för mig icke gafs något annat handlingssätt, följde jag denna kallelse. Jag bestrider, att den domstol, som dömt mig, hade rätt dertill. Min sak var grundad på den bästa vilja. Verldens nationer hafva, då jag åtog mig den, gifvit mig garantier. Jag skulle aldrig hafva egnat mig åt denna sak, om jag icke trott, att jag derigenom skulle uträtta något godt för Mexiko. Maximilian slöt sitt tal med att uttrycka den förhoppningen, att hans död skulle göra ett slut på blodsutgjutelsen i landet. — Miramon höll också ett tal, hvilket han hade skrifvit. Den enda sorgen vid hans död, sade han, vore medvetandet, att det liberala partiet skulle qvarstanna vid styret och att man skulle betrakta hans barp såsom afkomlingar till en förrädare. Han sade, att han icke vore någon förrädare och att han städse varit motståndare till de liberala principerna och den ilandet herrskande oordningen, Han skulle dö, såsom han lefvat, såsom konservativ, nöjd att lida döden för sitt land. Ryktet om hans handlingar skulle EE VE 2 2 EPOST