konom till mötes ned för vallen. På ömse sidor om honom sutto Herrman Berman och Erik Puke och bakom på vallen ryttarnes mörka leder; medan trumhvirflar på afstånd antydde bondehärens antågande. Henrik Styke var en lång, reslig man; men hade ett uttryck i sitt ansigte, som gjorde ett obehagligt intryck. Den långa; krokiga näsan och de små ögonen jemte ett drag af sjelfgodhet omkring munnen tillika med den styfva hållningen i öfrigt; — allt förenade sig hos honom att liksom förkroppsliga bilden af en öfvermodig och högdragen tysk lycksökare. När han stannade inför Engelbrekt, antog hans ansigte ett nästan hånfullt uttryck, i det han stolt blickade tillbaka öfver det fasta slottet och svennerna; som vandrade fram och åter på muren i morgonsolen: — Säkert kännen I redan; Henrik Styke — sade Engelbrekt — hvad som timat vid Nyköping och att eder broder dagtingat. Jag ställer nu zamma fråga till eder, som till honom; viljen I godvilligt och utan dröjsmål uppgifva slottet; Fogåen teg en stund; och när kan derefter såg upp på Engelbrekt, såg det ut, som om han knappast velat bevärdiga honom med en lick; Ett föraktligt leende spelade omkring hans mun, och hans hufvud drogs tillbaka, så att fjäderbusken i hans hatt; så lätt den änvar, tycktes tega öfvervigten, och lyfte näsan; som befann sig vid den från fjäderbusken utdragna lioiens motsatta ändpunkt, rätt i vädret. — Väl har jag hört talas om en Engelbrekt — sade han — som med några tusen galna bönder drager land och rike omkring och