hans anlete, och handen öfver pannan darrade, som om åsynen af skogsgängaren utöfvat på honom en verkan af alldeles egen art: Afven jätten stod stilla och liksom förstenad: En stund förflöt; utan att någondera yttrade ett ord. — Väl visste jag, Erik — sade slutligen Engelbrekt med en stämma som uttryckte den djupaste rörelse — att du var min ovän; men aldrig trodde jag; att jag skulle finna dig på sådan stig; som den du vandrat denna natt. Jätten stod orörlig, men han skydde icke Engelbrekts blick; såsom han gjorde vid deras sista möte i Skedevi kyrka. Han sträckte väl ut handen; men icke för att afvärja, utan liksom för att besvärja de mörka orden, hvilka Engelbrekt uttalade. — Min sak och din må Gud i himmelen döma! — fortsatte Engelbrekt — Jag kan icke höja min hand mot min barndoms vän; och skall jag falla för din hand; så månde den allsmäktige Guden hafva låtit mig utföra; hvad han velat lägga på min lott och min tid då vara ute:::.. Rösten tycktes vägra honom sin tjenst: Han gaf sin häst sporrarne och var snart försvunnen utom jättens synvidd. Denne stod med händerna sammanknäppta framför sig stirrande ned på marken, och halfqväfda suckar arbetade sig litet emellan fram öfver hans sammanpressade läppar. En våldsam strid utkämpades utan tvifvel i hans inre. Slutligen gick äfven han med långsamma steg framåt vägen. (Forts)